Det var en dag då jag och Eerika från Oivallusvaara stack iväg till byn Luhti i Östra Nyland för att snöskovandra i området runt Haukkastenkallio. Jag valde stället som mål för att vi en gång tidigare varit där tillsammans, då det var vår. Nu ville jag se hur platsen ser ut och känns som vinterlandskap.
Där vi parkerade bilen stod en skogsmaskin. Bara synen av den fick mig att känna vemod och sorg. Min tanke var den att maskin våldför sig på naturen och lämnar djupa spår, som tar länge att läka. Död och förödelse i naturen hör till livets kretslopp, men inte lämnande såna spår som av människan tillverkade maskiner gör.
När vi fått på oss snöskorna vandrade vi i väg i riktning mot Haukkastenkallio. Vi gick längs med skogsmaskinens spår och harmade oss lite över att det inte var djupare snö. Efter ett kort stycke såg vi spår i snön som vi kollade nyfiket in närmare. Eerika sa att det är spår av en lokatt. Jag var inte helt säker, men hoppades på att det verkligen var spår av den stora katten. Med fantasibilder om lon i huvudet vandrade vi vidare och kom fram till bergsväggen. Där hittade vi en stig som gick upp på berget bakom ett klippblock som lösgjorts från själva bergväggen långa tider sedan. Där stod vi och fantiserade hur lokatten smidigt klättrar både upp och ner på berget längs med sin stig. Med snöskor på fötterna kände jag mig inte så smidig.
Haukkastenkallio är en vacker och respektväckande plats. Framför bergsväggen ligger en massa stenblock huller om buller, som gör det svårframkomligt. Då marken är bar är det mycket lättare att se sig för och ta sig fram utan att byta vristerna av sig. Nu i snön gick vi inte längs med berget just för att spara våra vrister och snöskor från onödiga plötsliga brytningar. Vi fick nöja oss med att beundra bergsväggens varierande formationer på avstånd i stället.
För att komma upp på berget gick vi tillbaka ett stycke för att sedan hitta ett passligt ställe att klättra upp för. Det var ställvis brant och trångt mellan träden, men vi kom upp efter en klättring i lugn och ro. Eftertanke och lugn är viktiga att hålla fast vid när en vandrar på obekanta ställen.
Väl uppe på berget såg vi igen spår av lon och hittade även dess/deras sovplatser. Snön var nämligen väl tillpackad på två stenar med tasspår runt omkring. Några pälsstrån hittade vi också. Och igen drog fantasibilderna iväg när vi studerade kattens spår i snön. Den hade hoppat ner från ena stenen, tagit ett språng på marken och sedan tagit sats och hoppat upp på den andra stenen, ner från den och fortsatt med sin stig. Vi funderade ifall det är frågan om en eller flera individer om har sitt revir där. Skogen där vi kom upp var till största del avverkad, vilket fick mig att känna olust och blottad. Lusten att gå vidare längs med stupkanten mot skogen som syntes längre fram tog över hand, så vi vandrade vidare i hopp om trevligare omgivning.
Och trevligare blev det! När vi steg in i den orörda skogen syntes endast lons spår i snön ett tag, varefter de tog slut och endast slät snöyta välkomnade oss att fortsätta. I vanliga fall brukar jag observera tallar men nu drogs min blick till de insnöade granarna. De såg ut att vila och utstråla lugn. Synen väckte känslan av tröst i mig. Det var som att dom fridfulla granarna gav mig försäkring om att det ännu finns av människan oskövlade naturområden. Samtidigt kände jag i mig hur viktigt det är att vi alla tar ansvar och skyddar naturen på bästa sätt, enligt ens egna förmågor och resurser. Upplevelserna och lärdomarna naturen ger de allra flesta av oss är mer än guld värda. Lugnet som lägger sig över kropp och själ ute i naturen är kraftgivande.
Vandringen fortsatte i skogen längs med det avverkade området. Magen började kurra och vi sökte oss tillbaka mot startpunkten. Pratandes om det ena och det andra hade vi gått förbi stället vi kom upp på berget. Snart stannade vi för att kolla upp vår position på kartan. Min kartapp ville inte lokalisera oss, men Eerikas var mer samarbetsvillig och vi fick reda på var vi var. Då konstaterade jag att mitt orienteringssinne inte varit på skarpen utan fört oss fel. Detta påminde mig om att det är mycket smart att orientera sig väl på sin startpunkt för att kunna hitta tillbaka till den senare kommande från ett annat håll.
Vi hittade startpunkten och som jag skrattade när jag såg att vi gått förbi den bara på några meters avstånd. Människan blir blind för helhetsbilden när hen fokuserar på en viss punkt. När vi gått förbi platsen tidigare, hade jag varit helt fastställd på att komma ner för berget och till min matsäck. Av det kunde jag än en gång konstatera att matsäck är en viktig del av utflykterna, för ibland (ganska ofta) blir det så att det går åt längre tid än tänkt. Ute i skogen känns det lätt som att tiden står stilla, men efter en titt på klockan när vi tagit av oss snöskorna visade det sig att vi nästan vandrat i 3 timmar. Det var verkligen en överraskning att vi var så länge på vandring. Upplevelsen av att sinnesintrycken är det enda en behöver ta i beaktan leder till närvaro, som i sin tur leder till att tidsuppfattningen försvinner. Total närvaro fungerar som laddare av batterier och ger en kraft att ta itu med alla uppgifter och krav som livet innehåller.
Bloggtexten har skrivits av Lola Ottosson som fungerar som fysioterapeut i Oivallusavaara. Lola erbjuder Oivallusvaaras fysioterapitjänster enligt önskemål ute i naturen, t.ex. i någon av Forststyrelsens nationalparker. Lola studerade till hästskötare på Ålands naturbruksskola och till hästmassör på Eläinten luontaislääkintäkoulu Weter i början av 2000-talet. Senare studerade hon till fystoterapeut på yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors samt till Physiotrainer (=personlig tränare) på Finnish institute of health and fitness i Esbo. Lola jobbar som livsstilsförändringscoach, personlig tränare och fysioterapeut. Till Lolas fritidssysselsättningar hör bland annat: gymträning, uthållighetsgrenar enligt årstid och träning samt tävling i ridbågskytte.
Foto: Eerika Korhonen, Oivallusvaara
Comments